BLOGG. Peter Wiker vann årets Dalenrunda, men väl hemma hos träningskamraterna i Hällefors togs han snart ner på jorden igen. Trots 3.02 på kilometern var Wiker avhängd. Läs Wikers blogg här.
Spikskor och förnedringsintervaller
Det visade sig att blötmossen där jag plockar hjortron var en bra förberedelse för årets Dalenrunda. Den mycket mysiga banan i Brevens Bruk var till min stora glädje vidrig i år.
Terrängspikskor från 90-talet. Fötterna blöder efteråt, men det är det värt. Tävling blir aldrig roligare än så här.
Eftersom min huvudsakliga träning bedrivs under samma vidriga förhållanden var det ingen som ville hålla min fart i leran. Ärkerivalen Rosengren sprang också i spikskor, men tack vare leran behövde jag aldrig ta till min reservplan. Spikar i vaden är aldrig kul. Förresten kan du se loppet ur löparperspektiv här:
En del tycker att det är riktigt dumt att filma sina lopp. En del tycker att det är riktigt dumt att åka 16+16 mil för att springa lopp. Jag tycker det är dumt att tycka att det alla andra gör är dumt.
Tillbaka till jorden efter segern i Breven kommer man vid Hurtigtorpet. Håkan var tillbaka efter smekmånad på Rhodos. Haben hade 9.15 på 3000 i helgen i ryggen. Till intervallerna på tisdagen var också Sveder inbokad. Andra tusingen sprang jag på 3,02-3,03 någonting. Jag var avhängd. I rygg hade jag Håkan. Strax efter honom kom Nick och Ånger. Inte ens Ångers svärfar var ordentligt avhakad. På söndagen åkte jag alltså 30 mil i bil med Gripen för att få ett hårt träningspass. Där fick jag springa själv. Två dagar senare promenerar jag till Hurtigtorpet och får springa som en röd gris för att inte bli förnedrad. Så kan det gå.
Tur att både Simon och Haben är i mitt lag i Stripa om 10 dagar. Blir svårt att ha snabbaste tid i laget, men förnedringen för juniorerna är total om jag lyckas. Dom överlever inte resan hem.
Vi kanske ska sikta under timmen?
