BLOGG. Bloggaren Marie Carlsson analyserar idag fenomenet med att skratta för högt i offentliga sammanhang. Marie beskriver sig själv som en sån person som kanske skrattar för högt och för ofta, men det finns nästan alltid en anledning. Läs Maries blogg här.
Angående katastrofala skivomslag och att glömma bilnycklarna i Röven
Man kan tycka att ett av problemen med världen är att folk på det hela taget är lite för griniga, men det är trots det förbluffande vanligt att människor retar sig på att andra människor skrattar för högt. ”Du vet, hon är en sån där som skrattar för högt” anses vara något som man omedelbart begriper (”Å fan, en sån!”) och håller med om (”ujuj, en sån vill man ju helst undvika …”).
Det finns naturligtvis en decibelaspekt av det hela, det håller jag med om. Vissa uttrycker helt enkelt sin munterhet med en volym som gör det besvärande i simhallar, matsalar och andra lokaler med risig akustik och som kan vara direkt plågsamma för medmänniskor med tinnitus – men sådana skrattare är i regel i alla fall glada laxar med en avslappnad inställning till livet och jag föredrar dem personligen varje dag före en vilsamt tystlåten surmule.
Själv är jag tveklöst en sån som skrattar för högt för ofta för känsliga personer. Det är inte alltid praktiskt för en själv heller. I regel behöver man inte lida av det, för så förbannat putslustig är inte jordelivet, men emellanåt. För ett par år sen åkte jag tåg hem från Bok & Bibliotek i Göteborg och tänkte inte längre än att jag plockade fram mitt nyinköpta ex av ”Katastrofala skivomslag” av signaturen Herr Dryck. Jag följer vederbörandes blogg och borde ha förstått hur det skulle gå (ta en titt på t.ex. http://katastrofalaomslag.blogspot.se/2015/11/nils-hakans-forgat-mig-ej.html för ett ungefärligt smakprov). Den här boken är helt enkelt är alldelesinihelvete rolig. Jag kunde inte sluta läsa. Och jag kunde inte sluta skratta. Och jag har ändå nån sorts medkänsla med mina medmänniskor. Konvulsiviskt skakande och med tårarna strömmande, emellanåt undslippande mig små inverterade snarkningar, tog jag mig sålunda igenom alla 119 sidor och jag tror inte att någon hatade mig för det även om en och annan antagligen ställde sig frågor (en rimlig gissning hade varit att jag sniffade tårgas).
Mitt tveklöst värsta i den här vägen drabbade mig för nån vecka sen. Jag gjorde misstaget att lyssna på Johan Glans World Tour of Skandinavien på gymmet. Jag stod på crosstrainern när det blev så roligt att det inte räckte med att småle gåtfullt passande, och jag var samtidigt ganska trött och relativt andfådd. Precis bredvid stod en sån där mänscha som bara glöder, inte svettas, oavsett hur hon tar i (skitsnygg, superfit, hijab on fleek – jag ser ut ganska exakt som Animal i Mupparna när jag tränar både vad gäller kulör och den allmänna framtoningen).
I det läget, govänner, kommer avsnittet där han pratar om den lilla hälsingeorten Röven och problematiken kring fraser som ”Jag glömde bilnycklarna i Röven” och ”Jag har ett litet bageri i Röven”. Jag bryter ut i ett vansinnigt ohejdat skratt. Försöker svälja det. Flåsar. Sätter i halsen. Håller på att kvävas. Kan inte sluta skratta. Inser att om Miss Universe på crosstrainern bredvid – se där en romantitel – frågar mig vad som är så roligt skulle svaret lyda exakt ”fnschhhhööörkkschk hansaRÖVEN!” Om hon har en blogg är jag 100 % övertygad om att jag är ett ämne för en av hennes texter där.
För övrigt vill jag bara påpeka att frasen ”jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta” är totalt obegriplig. Om man har ens skuggan av ett val ska man naturligtvis alltid skratta. Det spelar ingen roll om folk tror att man är idiot. Att skratta, även ”för högt”, är alltid bättre än motsatsen.